Introduktion till Tio meditationer om Viktor Frankls filosofi
Jukka Packalén
Jag är en man med ett livsuppdrag. Mitt uppdrag är att göra Viktor Frankls filosofi mer känd i världen. Jag tror att hans livsfilosofi är tidlös och mer behövd än någonsin i den värld vi lever i. Jag finner det så viktigt att jag är beredd att publicera en liten bok på mitt svagaste språk, eftersom det finns alltför lite tillgängligt på svenska om Frankl. Det finns heller inga institut i Skandinavien som undervisar i hans tänkande, medan det finns tre i Finland, där jag kommer ifrån.
Jag fann Viktor Frankls filosofi mitt i en livskris. Jag hade diagnostiserats med komplext trauma och tvingades ut ur min blygsamt framgångsrika karriär som konsult på grund av svåra symptom i form av konstant, nästan outhärdlig ångest, som växlade med förlamande depression. Efter ett decennium i terapi — som visserligen hjälpte, men som inte gjorde mig kapabel att fungera i vardagen — insåg jag att jag hade gått vilse i livet. Jag visste inte längre vem jag var; jag hade inga egentliga mål eller drömmar i livet, och om jag inte var fullständigt funktionsnedsatt av mina symptom, så drev jag omkring i livet.
Vad gör en internetkonsult i avvänjning från yrket när han undrar var han står i livet? Jag googlade “vad är meningen med livet”. Så absurd som den handlingen till synes var, visade den sig bli en vändpunkt för mig. Jag hittade många referenser till Viktor Frankls tankar. Jag hade studerat filosofi och socialpsykologi vid universitetet innan en oklok sväng mot IT-branschen, så jag kände mig dragen att lära mig mer. Det var till en början ganska svårt för mig att försöka tyda Frankls tänkande, så i stället för att kämpa med det på egen hand anmälde jag mig till att studera hans terapiform, logoterapi och existentiell analys, vid Viktor Frankl Institute Finland, där jag tog min examen som Academic Associate in Logotherapy and Existential Analysis (en grundutbildning i logoterapi och existentiell analys). Jag fortsatte mina studier vid Viktor Frankl Institute Australia, och 2020 fick jag en ackreditering i logoterapi och existentiell analys från Viktor Frankl Institut Vienna.
Men dessa meriter är inte särskilt intressanta. Det viktiga är hur min självförståelse förändrades genom dessa studier. Jag såg mig inte längre som en trasig maskin, utan som en person som är värdefull och vars liv kan fyllas av mening trots lidande. Och så sitter jag här och arbetar med vad jag tror är en meningsfull liten bok, trots att jag just nu genomlider en ångestattack som är så svår att mina händer skakar.
Jag har förstås genomgått alla vanliga former av traumaterapi – EMDR, talterapi, somatiska terapier, medicinering och så vidare – och jag har till och med utbildat mig själv i flera traumaterapeutiska modaliteter, däribland IFS och polyvagalteori. Men av allt att döma är mitt nervsystem permanent omkalibrerat till att inte ens klara av livets allra minsta normala motgångar utan att det väcker enorm ångest, och jag måste acceptera det och gå vidare i livet trots symptomen. Viktor Frankls tänkande har hjälpt mig att förstå hur man gör det och hans livsfilosofi har blivit grunden jag står på. Jag söker nu efter mening spontant i samma sekund som mina symptom lättar precis tillräckligt för att låta mig göra det. Tack vare det är mitt liv tolererbart. Inte fantastiskt – jag skulle inte önska mina symptom på mina värsta fiender – men tillräckligt bra, eftersom det är fyllt av mening.
Jag har en anledning att skutta ur sängen. Och anledningen är att jag vet att varje dag kan innehålla något meningsfullt, även om det bara är några minuter i taget. Jag har något jag aldrig trodde att jag skulle få ha i mitt liv: lite hopp.
Holistisk människosyn
Viktor Frankl har lärt mig att se hela människan i mig själv och andra, inte bara delar av oss. Vi lever i en materialistisk tidsålder, där allt reduceras till det materiella; människor betraktas som köttmaskiner med hjärnor som skapar alla möjliga märkliga tillstånd. Faktum är att vårt inre liv till stor del förbigås om inget upprörande uppstår. Och när “problematiskt beteende” dyker upp på vår radar, är vi snabba med att stämpla det som en störning och journalföra det. Men Viktor Frankl lärde oss att onormalt beteende i en onormal situation är helt normalt. Vi är inga isolerade öar, utan djupt sammankopplade med vår värld och med varandra, och det finns en logik i våra upplevelser — även när de kan verka extrema. Om vi söker meningen och logiken i någons lidande, hittar vi den troligen.
Viktor Frankl var i grunden en holistisk tänkare. Han såg människan som något mer än summan av sina delar — en komplex enhet som aldrig fullt ut kunde fångas genom att betrakta någon enskild dimension isolerat. Han namngav dessa dimensioner som den noologiska, den psykologiska och den kroppsliga. Den noologiska dimensionen är där vår noetiska förmåga finns — förmågan som gör oss utpräglat mänskliga. Den psykologiska dimensionen är det inre liv vi delar med andra djur. Och den kroppsliga dimensionen är det som bär båda.
Och Frankl, trogen sina existentiella rötter, såg aldrig människan som en sluten, isolerad ö. Vi är alltid redan riktade utåt, mot världen och mot andra, och sträcker oss efter en mening som finns bortom oss själva. En människa är, för Frankl, en människa endast i relation till något som ligger bortom henne själv; i relation till det som är objektivt värdefullt.
Frankls insikt har enorma implikationer för hur vi ser oss själva. Vi kan se oss som sammanlänkade varelser med förmågan att sträcka oss efter högre ideal, oavsett vilka hårda villkor vi än möter. Genom den lins som Frankl har gett mig ser jag mig själv som en hel människa som nog har några trasiga delar. Men en varelse med trasiga delar är fortfarande en hel varelse. Jag är i grunden intakt, även om mitt autonoma nervsystem går lätt i bärsärkagång. Jag kan till exempel skriva en meningsfull bok, oavsett hur svårt det är att skriva med skakiga händer.
Lauri Rauhala fördjupar Frankls människosyn
Problemet med Frankls holistiska människosyn är att han sällan stannade upp för att grundligt förklara vad våra olika dimensioner egentligen innebär eller hur de förhåller sig till varandra. Den plats där han gjorde det mer systematiskt — en dimensionell ontologi, uttryckt genom otympliga geometriska analogier — fångar inte fullt ut den dynamiska, levande relationen mellan dimensionerna. Jag har sett studenter kämpa med dessa analogier flera gånger. Han litade i stället på att läsaren skulle känna igen sanningen i det holistiska synsättet genom personlig reflektion och gick vidare till nästa levda exempel.
Det är här Lauri Rauhala blir oumbärlig för mig. Rauhala, en finländsk filosof och psykolog, såg precis det som Frankl bara antydde och gjorde det tålmodiga arbetet med att klargöra det. Där Frankl lämnar arkitekturen outtalad, ritar Rauhala upp planritningen. På de sidor som följer lutar jag mig mot Rauhala varje gång jag behöver reda ut vad en “dimension” egentligen är, hur vår kropp, vårt medvetande och vår situation i världen formar oss och hur dimensionerna är beroende av varandra. Det är Rauhalas holism, mer än någon annans, som låter mig fullt förstå Frankls egna påståenden om vad det innebär att vara människa.
Men när den marken väl är röjd, återvänder den här boken helt och hållet till Frankl. För om Rauhala är arkitekten bakom helheten, är Frankl den store förkämpen för ett av dess rum: det noetiska. Ingen jag har läst skriver med större övertygelse eller mer levd auktoritet om vad det innebär att vara en noetisk, meningssökande varelse — kapabel till frihet, till orientering mot värden och till att resa sig över lidande.
Lauri Rauhala ägnade en stor del av sitt sekellånga liv åt att utveckla en enda, noggrant genomarbetad tanke: att en människa inte kan förstås genom att man lägger samman separata delar, eftersom vi aldrig är separata delar från början. Kropp, medvetande och situation — Rauhalas dimensioner av människan — är inte tre olika saker som råkar ligga sida vid sida. De är en sammanvävd helhet, där var och en formar och är beroende av de andra två, i en relation som aldrig helt enkelt handlar om att en sak orsakar en annan. Relationen mellan delarna är alltid dialektisk.
Rauhala kallade sin egen ansats för existentiell fenomenologi. Han lånade namnet medvetet från två olika traditioner på en gång. Från Edmund Husserls fenomenologi tog han den noggranna, disciplinerade uppmärksamheten på medvetandet självt — på hur erfarenheten faktiskt är strukturerad, inte bara vad den råkar innehålla. Från Martin Heideggers existentialfilosofi tog han med sig insisterandet på att en människa aldrig kan förstås frånskild sin konkreta existens i världen — kastad in i ett särskilt liv, en särskild kropp, en särskild uppsättning av villkor som hon inte själv har valt. Rauhalas eget bidrag var att hålla samman dessa två traditioner och låta var och en fylla ut det den andra inte diskuterade.
Medvetandet är, för Rauhala, inte bara tänkande. Det är totaliteten av människans upplevelser — tankar, känslor, minnen, intuitioner, både det medvetna och det omedvetna — som ständigt organiserar sig till en helhet av det han kallade meningsfunktioner. En meningsfunktion är det sätt på vilket något existerar för oss genom en särskild innebörd eller betydelse som den bär. En enda händelse rymmer ett otal meningsfunktioner samtidigt, lager på lager, ibland motsägelsefulla, och tillsammans utgör de hur världen över huvud taget existerar för oss.
Ta ett enkelt exempel: en mamma och hennes barn. Barnet existerar för henne genom en uppsjö av meningsfunktioner samtidigt, inte en enda. Barnet är henne kärt — en meningsfunktion. Men samma barn kan också, i samma ögonblick, vara utmattande, en börda, en källa till stolthet. Dessa meningsfunktioner motsäger varandra rent logiskt, men de behöver aldrig lösas upp eller väljas mellan. De existerar sida vid sida i hennes medvetande och, tillsammans, inte var för sig, utgör de hur detta barn faktiskt är närvarande i hennes liv. Varje upplevelse representeras av ett otal meningsfunktioner och totaliteten av meningsfunktioner är därför ofattbart stor.
Den ständigt växande, ständigt föränderliga samlingen av dessa meningsfunktioner är vad Rauhala kallade en människas subjektiva världsbild. Den är subjektiv eftersom den är unik för var och en av oss och byggd av ett liv som ingen annan har levt.
Den subjektiva världsbilden organiserar meningsfunktioner mot bakgrund av horisonter: lager av förståelse, ofta ärvda från längre tillbaka än vår egen individuella historia, som vi bär med oss in i varje nytt ögonblick utan att ha valt dem. Rauhala menade att horisonter är lika många och varierade som våra medvetandeakter själva — kognitiva, känslomässiga, till och med drömlika — var och en med sin egen särskilda karaktär. En horisont kan vara ett sätt att känna, ett sätt att förvänta sig, ett sätt att läsa av en situation innan vi ens har hunnit tänka på den. Horisonten är närvarande och aktiv, och den formar vad en ny upplevelse betyder för oss, oavsett om vi märker det eller inte.
Vårt medvetande existerar som två logiskt särskiljbara nivåer av upplevelse: vårt psykologiska och vårt noetiska liv. Det psykologiska är det liv vi delar med andra djur. Det omfattar våra begär, våra rädslor, våra sinnesstämningar, vårt sug, våra drifter mot tillfredsställelse eller bort från hot. Psykologisk upplevelse signalerar om saker går bra för oss eller inte, men det gör den utan självmedvetenhet, utan förmågan att reflektera över sig själv och utan att känna till något värde bortom sin egen vitalitet. Den är väsentlig och primitiv i den meningen att den kom först. Det kan inte finnas något noetiskt liv utan ett psykologiskt liv under det.
Det specifikt mänskliga i oss
Det noetiska är det utpräglat mänskliga lagret ovanför det psykologiska: förmågan till självmedvetenhet, reflektion, att känna igen värden och att hålla oss själva ansvariga inför dem. Det är där friheten bor och där vi blir kapabla att resa oss över våra egna psykologiska tillstånd i stället för att bara drivas av dem. Den noetiska dimensionen står ofta i spänning med den psykologiska — inte för att den ena är bra och den andra dålig, utan för att det noetiska till viss del existerar för att reglera och ge riktning åt de psykologiska krafterna under det.
Vårt noetiska liv och våra psykologiska upplevelser utgör ett enat medvetande, förstått ur två olika perspektiv. Men distinktionen spelar roll, för när jag talar om noetisk förmåga, om viljan till mening, om frihet eller värden eller ansvar, talar jag om en annan sorts upplevelse än när jag talar om ångest, sug eller sinnesstämning — även om båda, i varje enskilt levt ögonblick, alltid är närvarande samtidigt.
Viktor Frankl talar ofta om den noetiska dimensionen också som den andliga dimensionen. Jag föredrar att använda termen noetisk, eftersom den undviker onödiga religiösa konnotationer. Religiösa upplevelser är dock utan tvekan en del av vårt noetiska liv, men inte allt som det omfattar. Jag kommer att använda termen andlig när det historiska sammanhanget motiverar det, men noetisk överallt annars, för att också signalera en utveckling i tanken som jag ser i Viktor Frankls eget tänkande.
Mycket av det som formar vår världsbild har vi aldrig själva valt från början. Rauhala kallade detta vår situationalitet: det sätt på vilket vi oundvikligen är sammanflätade med den värld vi föds in i och fortsätter att leva i. En del av det som utgör vår situation har vi helt enkelt fått — våra kroppar, vår kultur, våra tidiga omständigheter, de människor som fostrade oss. En del väljer vi, eller förändrar vi själva. Men situationalitet är inte bara en lista över yttre influenser som ligger vid sidan av oss. Den är invävd direkt i hur vårt medvetande skapar mening över huvud taget, så att även vår mest privata tanke aldrig helt och hållet är vår egen, och ändå, eftersom den passerar genom ingen annan situation än just vår egen, är den också helt unik för oss.
Rauhala drog också en praktisk slutsats av den holistiska bilden av att vara människa. Varje dimension av människan kräver adekvata metoder — metoder som passar respektive dimension. Kroppen, till exempel, kan studeras med naturvetenskapens metoder, men medvetandet, med sina upplevelser och meningsfunktioner, låter sig inte fångas av dem. Att behandla upplevelser som om de vore organ som kan bli sjuka är därför ett kategorimisstag. Det är en tanke vi möter igen i efterordet.
När jag i boken talar om att smärta, skuld eller sorg visar sig “i kroppen”, “i den psykologiska dimensionen” eller “i det noetiska”, är det detta jag menar: inte tre separata fack, utan tre oskiljaktiga aspekter av en hel människa, var och en synlig endast i ljuset av de andra. Och när jag talar om en “meningsfunktion”, en “subjektiv världsbild” eller en “horisont”, lånar jag Rauhalas eget precisa språk för något vi alla känner igen så snart det namnges: att inga två av oss upplever en och samma händelse på samma sätt, eftersom inga två av oss har levt samma liv.
För en fullständigare bild av Rauhalas existentiella fenomenologi hänvisar jag läsaren till min engelskspråkiga bok A Good Life Despite Everything. Samma bok är också ursprunget till de tio meditationerna om Viktor Frankls filosofi som presenteras här i något bearbetad form.
Läs mer nedan om vem Viktor Frankl var.
Köp boken
Här är länkar där du kan beställa boken:
Bokus (länk kommer snart)